Livets orättvisor
Livet är inte rättvist, livet är så jäkla orättvist så det finns inte. Varför är det alltid samma människor som måste gå igenom allting samtidigt som andra bara flyter genom kapitel efter kapitel? Jag skulle bara vilja veta varför det ska vara så orättvist. Visst, en del, de som tvingas gå igenom tuffa saker får en helt annan erfarenhet. De som bara glider kan knappt stava till ordet livserfarenhet. Jag vet inte om jag skulle få chansen att välja vilken sida jag skulle välja. Jag vet verkligen inte. Nu är det bara så att i detta liv har jag inte fått välja. Jag är tydligen den som måste gå igenom saker hela tiden. När väl en är över, går det en stund sen kommer det en annan. Det är hemskt mina vänner, och det är jätte jobbigt. När ingen förstår hur man mår. Det är absolut ingen i min närhet förutom min familj som förstår, och då förstår inte de hälften ens. Vi kanske går igenom samma saker, men alla känner olika. Jag har många vänner, men ingen jag kan vända mig till och prata ut ordentligt. Det är ingen som förstår ingen som har erfarenheterna som jag har. Jag menar inte att se ner på någon, men ni har inte det. De är inte ens ljusår ifrån vad jag har gått igenom. Nu är det väl så att jag måste acceptera att jag fått detta liv av en orsak. Jag kanske ska ha all den här skiten för att vända det till nåt bra och hjälpa andra i samma situation? Jag gör så gott jag kan må ni tro, men det är inte speciellt lätt när man måste hålla allting inom sig. När ingen förstår, då låtsas man att allting är bra, för att slippa frågor. Frågor som bara ställs, endast för de vet ej hur svaren kommer att bli. Om jag skulle lätta mitt hjärta för någon som inte förstod så vet jag inte hur de skulle reagera. Jag har en fasad utåt, på insidan finns det en annan sida av mig. De skulle inte kunna ge mig några råd om hur jag ska göra. För ingen av de jag känner har gått igenom allt detta. De säger att de förstår men nej, ledsen det är ingen som gör det, inte i min närhet. Man ska väl vara tacksam, det förflutna gör oss väl till dem vi är. Men snälla, om det finns nån där ovan, kan detta bara ta slut? Kan jag få vara riktigt genomglad någongång? Utan att ännu en gång få ett bakslag som tar mig ner på ruta ett igen. Jag är trött på det, så fruktansvärt trött på att inte kunna vända mig till någon. Jag ber inte om att bli den som bara rullar igenom hela livet, det är inte jag. Jag vill inte behöva gå igenom mer i mitt liv. Jag har klarat av de delarna. Alldeles för många gånger, och det är väldigt svårt att se till det positiva sidorna.
Just nu vill jag bara komma hem. Helt handen på hjärtat, jag vill komma hem. Den känslan gör heller inte saken bättre. Jag vill hem och krama min syster
Yours sincerely/ E
